Kapitel 6 – Hjärtintelligens

Vi har blivit vana vid att tänka på intelligens som något som bor i huvudet. Att klokhet kommer från logik, analys och tankearbete. Men det finns en annan form av intelligens som rör sig på ett helt annat sätt — tystare, mjukare, och ofta mer sant än någon tanke.

Hjärtintelligens.

Det är intelligensen som gör att vi känner när något är rätt, även innan vi kan sätta ord på det. Som låter oss ana när en situation inte längre är vår plats, eller när något i oss vill dra oss vidare. Det är kroppen som talar, inte huvudet.

Det fascinerande är att hjärtat inte bara reagerar på känslor — det kommunicerar aktivt med hjärnan. Forskning visar att hjärtat skickar fler signaler till hjärnan än hjärnan skickar till hjärtat. Det innebär att mycket av det vi tror är ”tankar” egentligen börjar som en signal i vårt hjärta.

Som om hjärtat alltid vet lite mer, lite tidigare.

När vi stillar oss kan vi märka hur hjärtat reagerar på subtila skiftningar:
miljöer, ord, relationer, energier.
Det är en form av visdom som inte använder meningar — den använder känslor.
Det är inte logik — det är närvaro.

Och kanske är det därför hjärtat ofta leder oss dit vi ytterst sett vill gå.
Inte alltid dit det känns bekvämt, men dit som känns sant.
Det visar sig i små saker:
hur vi dras mot människor där kroppen mjuknar,
hur vi undviker situationer som får oss att sluta oss,
hur något i oss säger ”stanna” eller ”gå vidare”, långt innan tanken hunnit analysera varför.

I mitt arbete med coaching och hypnos ser jag ofta hur förändring inte börjar i huvudet, utan i hjärtat. I känslan av att ”något” skiftar. I en lättnad. I ett minne som får komma fram ur kroppen. När hjärtat får vara med i processen mjuknar också nervsystemet — och då öppnar sig utrymme för läkning, trygghet och nya val.

Hjärtintelligens handlar inte om att vara känslostyrd.
Det handlar om att vara verkligt förankrad.
Att våga lyssna på det djupaste i oss, även när det viskar.

Så kanske är den viktiga frågan inte vad du tänker idag, utan vad du känner:

Vilket utrymme ger du ditt hjärta att vägleda dig i livet?

" Hjärtat har sina skäl som förnuftet inte känner" - Blaise Pascal, Pensées

______  🩶  ______

Kapitel 5 – Hjärnan och våra inre programmeringar

Jag har ofta tänkt på hjärnan som en sorts levande hårddisk — en plats där allt vi upplevt lagras, formas och får betydelse. Men egentligen börjar programmeringen långt innan vi själva gör vår entré i världen.

Vi bär med oss ett genetiskt arv som sträcker sig generationer bakåt. Det innebär att ett barn redan innan det föds bär spår av sina tidigare led — sin mamma, sin mormor och ännu längre tillbaka. Ägget som en dag ska bli ett barn fanns redan i modern när hon själv låg i sin mammas livmoder. Livet förmedlar alltså inte bara kropp, utan också känslor, minnen, reaktioner och energier som sätter sin prägel i det tysta.

När vi sedan föds fortsätter hjärnan att programmeras utifrån det vi möter: våra relationer, våra miljöer, våra erfarenheter och alla de intryck som formar vår bild av världen. Det är en vacker men också komplex process, för hjärnan är plastisk — ständigt i rörelse, ständigt formbar.

Det betyder att vi alltid kan lära nytt. Alltid förändras. Alltid växa.

Hjärnan använder den information som redan finns lagrad när den ska fatta beslut, tolka en situation eller förstå en känsla. Den kan helt enkelt inte använda kunskap vi inte har än. Därför skapas våra ”sanningar” av det vi hittills tagit in — och de ändras när vi får nya perspektiv.

Men hjärnan är samtidigt lojal och försiktig. Den vill gärna hålla fast vid det den redan tror på. När någon kommer med en ny tanke eller ett nytt synsätt, reagerar hjärnan ofta med motstånd. Den gamla sanningen känns tryggare, även om den inte längre är sann.

Det är därför nyfikenhet och öppenhet är så viktiga. Det sägs att skillnaden mellan den vise och den envise är att den vise är villig att ompröva sina uppfattningar. Och kanske ligger det något i uttrycket: ”Ju mer du lär dig, desto mer inser du hur lite du faktiskt vet.”

Det fina är att vi aldrig är färdiga. Vi kan lära om, lära nytt och skapa nya nervbanor — oavsett ålder eller tidigare erfarenheter.

Och när vi tänker på att vi har omkring 60–70 000 tankar varje dag, varav de flesta inte är helt sanna, blir det lättare att förstå varför ödmjukhet inför våra egna tankar är en så viktig del av personlig utveckling.

Kanske är det också en inbjudan till att fråga sig:
Vilka av mina tankar vill jag fortsätta bygga hjärnans programmering med — och vilka är jag redo att släppa?

"Den vise lär av varje situation; den envise håller fast vid sin egen tanke" - Buddha

______  🩶  ______

Kapitel 4 - Om rädslor

Det slog mig idag hur märkligt det egentligen är att rädslor, som från början finns där för att skydda oss, så ofta får motsatt effekt. De försöker hålla oss trygga, men istället håller de oss tillbaka. De hindrar oss från att ta steg vi innerst inne längtar efter. De begränsar oss mer än de skyddar oss.

Rädslor är inte bara tankar som dyker upp i huvudet – de sitter djupare än så. De är programmeringar i vårt nervsystem, formade av tidigare upplevelser, ord vi en gång tog in, stunder som fastnade i kroppen. Vi reagerar inte bara med logik, vi reagerar med minnen. Kroppen minns även det vi själva glömt.

Och det gör att rädslor ibland aktiveras i situationer där vi inte längre behöver dem.
Vi tystnar när vi vill tala.
Vi drar oss undan när vi vill kliva fram.
Vi stannar kvar när något inom oss vill gå vidare.

Det är inte konstigt. Det är mänskligt.

När jag tänker på det inser jag hur få rädslor vi faktiskt föds med. Vi kommer till världen med bara två inbyggda: rädslan för höga ljud och rädslan för att falla. Allt annat kommer utifrån. Livet lägger det på oss, lager för lager, tills vi ibland tror att rädslan är vi. Men den är bara något vi en gång lärde oss.

Att förstå det ger en sorts frihet. För då kan vi börja se skillnaden mellan det som tillhör det förflutna och det som är verkligt här och nu. Och när vi ser den skillnaden, kan vi börja ta steg även om det känns ovant – små steg som långsamt skapar ny trygghet, nya program, nya sätt att vara.

Och kanske är det just detta som gör det så viktigt att ibland gå igenom det som skaver. För ofta, när vi väl vågar ta det där steget som känns för stort, för läskigt eller för okänt, så väntar något på andra sidan. En lättnad. En insikt. En känsla av att ha vuxit. Rädslan är sällan ett stopptecken — den är oftare en signal om att något större finns där framme, något som vill expandera i oss.

Det är som om livet säger: “Här, just här, finns nästa nivå.”
Och när vi vågar gå igenom det som skrämmer oss, öppnar vi dörrar som inte hade kunnat öppnas på något annat sätt.
Det är belöningen. Inte att rädslan försvinner — utan att vi blir större än den.

Vad är du rädd för?

" The cave you fear to enter holds the treasure you seek" - Joseph Campbell

______  🩶  ______

Kapitel 3 - Spela roller

Ibland funderar jag över vilka roller vi egentligen spelar i våra liv. Och kanske ännu viktigare — vilka av dem som faktiskt är våra egna.

Vi människor förändras hela tiden. När vi föds kommer vi in i världen som vårt mest autentiska jag, med en naturlig självklarhet och en självkänsla som ännu inte blivit formad av omgivningen. Men ganska snabbt börjar något skifta. Vi lär oss vad som uppskattas, vad som undviks, vad som premieras och vad som leder till konflikt.

Det lilla barnet anpassar sig.
Blir tyst för att undvika bråk.
Blir rolig för att lätta stämningen.
Blir duktig för att duga.
Protesterar för att bli sedd.

Det är inget fel i det — det är så vi överlever. Men det är viktigt att förstå att många av våra vuxna roller har skapats långt innan vi själva kunde välja.

Samhället fortsätter forma oss genom förväntningar, normer och bedömningar. Skolan lär oss vad som är “godkänt” och “icke godkänt”. Det finns en mall, och vi försöker passa in — trots att vi aldrig varit skapta för att stöpas i samma form. Och när vi sedan kliver ut i arbetslivet och in i resten av samhället fortsätter samma mönster.

Förväntningar, krav och jämförelser följer oss, ofta utan att vi ens märker det. Och sociala medier förstärker det ytterligare genom att visa oss en bild av hur vi “borde” leva för att känna oss… lyckliga?
Eller kanske handlar det egentligen om att framstå som lyckade?
Eller att försöka känna oss dugliga, som om vi hela tiden behöver bevisa något — för andra eller för oss själva.

Visste du förresten att vi bara föds med två rädslor: rädslan för att falla och rädslan för höga ljud? Alla andra rädslor formas senare, genom det vi upplever och det vi lär oss av dem omkring oss. De lägger sig som osynliga lager i vårt nervsystem och blir till programmeringar som styr mer än vi ofta inser.

Med tiden börjar dessa programmeringar skapa roller vi spelar om och om igen — ibland så automatiskt att vi inte längre märker att vi gör det. Vi tror att rollerna är vi, fast de egentligen mest är speglingar av det vi anpassat oss efter.

Och kanske är det just här som vår personliga resa tar sin början:
i att varsamt och nyfiket börja se vilka roller som inte längre är våra.
I att skala bort det som en gång hjälpte oss, men som inte längre behövs.
I att hitta den version av oss själva som funnits där hela tiden, bakom alla föreställningar, krav och gamla berättelser.

Så… vem är du egentligen, när allt det andra får falla bort?

"He who looks outside dreams; he who look inside awakens"  - C.G Jung

______  🩶  ______

Kapitel 2 - Min intention med den här platsen

Efter att ha delat mina tankar i mitt första inlägg känns det naturligt att berätta lite mer om varför jag skriver här, och vad du kommer att få ta del av framöver.

Min egen resa inom personlig och mänsklig utveckling började med en enkel sak: en stor, nästan omättlig nyfikenhet. Jag har alltid velat förstå varför vi människor fungerar som vi gör. Var tankar och känslor kommer ifrån, varför vissa beteenden upprepas trots att vi inte vill det, och vad som egentligen är möjligt att förändra när vi börjar förstå oss själva på djupet.

Den nyfikenheten har lett mig in på många olika områden.
Jag har fördjupat mig i neuroplasticitet, som visar att hjärnan och nervsystemet inte är statiska – de förändras ständigt, formas om, läker och skapar nya kopplingar utifrån det vi upplever.

Jag har fascinerats av delar av kvantfysiken, särskilt hur energi, medvetande och intention kan påverka vår värld mer än vi kanske först tror. Det finns något magiskt och samtidigt högst verkligt i tanken att allt vibrerar, rör sig, påverkar och påverkas.

Jag har studerat relationer – både de vi har till andra och den vi har till oss själva – och hur våra mönster och reaktioner ofta bottnar i gamla programmeringar. Mönster som en gång var ett skydd, men som senare kan bli hinder.
Och ju mer jag lärt mig, desto tydligare har det blivit att nästan allt handlar om energier. Om hur vi bär dem, delar dem, tar emot dem och sänder ut dem. Om hur vårt inre tillstånd påverkar vår yttre värld – ibland på sätt vi först inte ser, men som blir tydliga när vi börjar lyssna.

I mitt arbete som coach och hypnosterapeut har jag fått följa människor i deras förändringsprocesser, och sett hur mycket som kan skifta när vi når ner till nervsystemet, till de omedvetna programmen, till platsen där verklig transformation sker. Det är ett arbete som lär mig lika mycket som jag ger, och det påminner mig ständigt om hur lika vi är. Hur alla bär lager av erfarenheter, och hur mycket som är möjligt att förändra när vi gör det på rätt nivå.

Här på bloggen vill jag dela både det jag lärt mig och det jag fortsätter lära mig.
Tankar, perspektiv, insikter, reflektioner och nyfikenhet.
Inte som sanningar, utan som öppningar.
Som vägvisare, inspiration eller igenkänning.

Du kommer att få läsa om det mänskliga.
Om energier, beteenden, läkning, motstånd, rädslor, möjligheter och allt som rör vår inre resa.
Om det som formar oss – och det som hjälper oss att växa förbi det.

Det här är min intention med den här platsen.
En mjuk och öppen yta för utveckling, förståelse och transformation – för både dig och mig.

Tack för att du är nyfiken.

"Wonder is the beginning of wisdom" - Sokrates

______  🩶  ______

Kapitel 1 - Tankar

Ibland känner jag att vissa tankar vill få ta plats, som om de knackar på och ber mig att skriva ner dem. Det här är en sådan stund. Jag vill dela det som rör sig i mig just nu, med vetskapen om att allt jag skriver – precis som allt annat i livet – kommer att förändras med tiden. Det här är bara en ögonblicksbild av min inre värld, just idag.

Det är fascinerande hur våra tankar rör sig genom dagen, nästan som ett eget väder som skiftar utan att vi alltid märker när det händer. Ibland är tankarna lätta och klara, ibland tunga och dova, ibland rusar de som om de har bråttom någonstans utan att riktigt tala om vart.

Men något som blivit allt tydligare för mig är att tankar inte bara är något vi ”har”. De formar vår upplevelse av världen. De färgar hur vi tolkar en situation, hur vi möter andra människor och hur vi ser på oss själva. Ibland mer än vi tror.

Tankar kan vara mjuka följeslagare, men de kan också vara gamla ekon som inte längre tillhör oss. Ord vi hört för länge sedan. Förväntningar vi tagit in utan att ifrågasätta dem. Rädsla för att misslyckas, rädslan att synas, rädslan att inte räcka till. Allt detta bor ofta i tankarna – inte i verkligheten.

Och ändå är det så lätt att tro att allt vi tänker är sant.
Att varje tanke är vår egen.
Att den kommer från en plats inom oss, istället för från en gammal röst vi en gång lärde oss att lyssna på.

Vi tänker mängder av tankar varje dag, men få av dem är egentligen nya. De är som upprepade mönster som spelats så många gånger att de blivit automatiska. En form av inre programmering.

Och just därför är det så värdefullt att stanna upp ibland och fråga sig själv:
Vem tänker jag som idag?

Är det jag – den jag verkligen är, här och nu?
Eller är det en gammal version av mig som fortfarande försöker bli godkänd, undvika konflikt eller passa in i en form som aldrig var min?

När vi börjar lyssna på våra tankar istället för att bara följa dem, händer något. Vi får distans. Vi kan välja. Vi kan låta vissa tankar passera och bjuda in andra. Vi kan se att tankar bara är tankar – inte sanningar, inte identitet, inte domar.

Och kanske är det just där vår frihet börjar:
i insikten att vi inte är våra tankar, utan den som observerar dem.
Den som kan välja vad som ska få stanna och vad som får gå vidare.

Så… innan dagen fortsätter, innan tankarna tar med dig i sin egen riktning igen, vill jag lämna dig med en fråga att bära med dig en stund:

 Vems tankar tänker du idag?

"All that we are is the result of what we thought" - Buddha (Dhammapada vers 1-2)